När jag nån
gång emellanåt får frågan om när det var som jag började jobba med skådespeleri
brukar jag alltid svara att det var c.a 1980, alltså när jag var i 30
årsåldern. Men det är egentligen inte sant, för min faktiska debut inför betalande
publik skedde redan 10 år tidigare, alltså när jag var dryga 20.
Det var en
ganska kämpig tid tycker jag, min dåvarande flickvän hade just gjort slut, hon
kunde inte utvecklas tillsammans med mig sa hon. Jag var alldeles för begränsad.
Att få höra nåt
sånt är ju inte så kul, och inte heller speciellt bra för självförtroendet, så
jag bestämde mig för att åka på en bussresa till Barcelona. Jag kommer alla
gånger att lära känna lite trevligt folk redan på bussen ner, tänkte jag.
Det stämde
inte alls visade det sig, jag pratade knappt med en enda under hela resan ner.
Väl framme fick jag ett ganska sunkigt rum som jag iaf slapp dela med nån
annan.
Jag kände
mig alltså både deppig och ensam. Första kvällen där gick jag ut på stan och
hamnade förstås på Las Ramblas, Ramblan, det stora promenadstråket i centrala
Barcelona. Jag satt där med en pilsner och tyckte lite synd om mig själv. Jag
skulle vilja träffa en snygg tjej tänkte jag. Nån som vill ha mig.
”Hola senor”, looking for company?” Alltså, “God kväll min herre, söker ni sällskap”, jag tittade
upp och där stod en jättesnygg svart tjej i 25 årsåldern och log mot mig.
Jag kollade
förstås först över axeln, ifall att hon tilltalat nån bakom mig, men där satt
bara två tyska pensionärer.
Hon log mot
mig igen, hennes vita tänder lyste upp den Spanska natten och jag kände
omedelbart hur förälskelsen slog rot och började gro.
”Får jag
sitta ner en stund”, frågade hon och jag nästan välte omkull de tyska
pensionärerna när jag for upp för att dra ut hennes stol.
Hon behöll sitt
leende, böjde sig fram och tog min hand, ”tu es muy Guapo”, sa hon, vilket
alltså betyder, ”du är mycket vacker”, egentligen betyder guapo söt men jag
tycker vacker låter bättre. Hur som helst var jag nu så fylld av kärlek att jag
nästan drunknade.
Sen sa hon ”Vamos
para hotel.” Alltså, låt oss gå till ett hotell.
När hon sagt
det stannade tiden för mig, skulle jag, denna i kärlek misslyckade figur, bli uppraggad
av en 25 årig svart skönhet i Barcelona.
Det kan inte
vara möjligt tänkte jag, och i det samma insåg jag att det var det såklart inte
heller.
Jag hade ju
hört talas om att det fanns fullt med prostituerande där på Las Ramblas, men
jag hade inte en aning om att de kunde vara så tilldragande som kvinnan som
satt mitt emot mig.
Så med sorg
i hjärtat insåg jag att det här var en ung dam som inte ville ha mig utan bara
mina pengar, mina pesetas. ”Sorry”, sa jag därför, ”no tengo dinero.” jag har
inga pengar.
”No problema
Senor”, sa hon, ”I dont want your money, jag vill inte ha dina pengar, jag vill
ha dig”, ”vamonos”, låt oss gå.
Så vi lämnade
kaféet, hon gick och jag svävade, till ett ganska fint hotell, vi fick ett
stort fräscht rum, tre av väggarna var klädda med speglar från golv till tak
och med en jättesäng i mitten, i vilken vi hamnade tämligen omgående, det hela
var som en erotisk pojkdröm som helt plötslig blivit verklighet, och hon ville
dra ut på det, ville att det skall ta tid, och att vi skulle göra en massa
spännande saker och hela tiden hade hon en del av sin uppmärksamhet riktad mot
nån av speglarna runtomkring.
Men som allt
skoj så tog förstås även detta slut, och när jag frågade om vi ev kunde träffas
nån mer gång, så log hon bara och sa Hasta Lluego Amigo, vilket betyder nåt i
stil med ”vi ses när vi ses min vän.”
Dan efter
var jag uppfylld av minnen från kvällen innan, jag spanade förgäves efter min
svarta skönhet, jag tog en kaffe på en uteservering när två svenska turister,
två killar i 30 – 35 årsåldern passerade förbi, dom såg klart bakfulla ut, hade
helt klart festat rejält kvällen innan, en av dom slängde en blick på mig och
drog sen den andre i tröjan och pekade. Bägge stannade och glodde på mig som om
jag skulle vara nån slags kändis, en av dom började tom pilla lite på sin
kameraväska.
”vad är det
frågan om”, sa jag till slut, har ni aldrig sett folk förr?”
”Jaså du är
svensk”, sa den ena, ”vi ville bara säga Tack för föreställningen, du klarade
dig ju riktigt skapligt”, sen asgarvade bägge två och gick vidare.
Vilken
föreställning, hann jag tänka, innan den hemska sanningen började gå upp för
mig, den osannolika uppraggningen, hotellrummet med alla speglarna, hennes
många blickar och leenden mot just dessa speglar.
Där bakom
satt det alltså en massa folk och glodde.
Jag hade med
andra ord kvällen innan gjort min debut som porrskådespelare.
Det är för
den sakens skull som jag säger att jag började med skådespeleri först tio år
senare…
Hj
