Höst

Tjenis, vet inte riktigt varför jag har en blogg, det känns på många sätt ganska fånigt, "idag satt jag med en kopp kaffe och såg de första löven fara förbi som vilsna fjärilar", jaha, det var ju väldigt intressant, osv. Hur som helst så skall jag imorgon åter utsätta mig för en ståuppkurs. 94 var min första, detta blir min andra. Skall alltså prova i höst igen efter ett litet brake, men ärligt talat så känns det inget vidare, vi får se. Höst i sinnet oxo pga att en god vän flöt upp och ner i älven förra veckan, likheten med "Du sköna" filmen var grotesk, polisavspärrningar och dykare på samma ställe, fick nästan impulsen att ikläda mig obducentrollen och kliva in i handlingen. Trist var det iaf, det har blivit lite tystare bland grabbarna på bänken i Munkfors. Lägger in en text som jag skrev tidigare i våras, passar in i stämningen, "Ondska" heter den. Idag är det lördag, i morgon åker jag till kursen, resten av dagen skall jag skriva skojsiga texter men framför allt rensa golvbrunnar. Ses Håkan. Nu följer texten:

Vilka tankar om ondska får man i skallen efter ett besök i Auschwitz?

Mängder såklart, och man blir nedstämd och ledsen, man blir förbannad, men också förundrad.
Förundrad över omfattningen i mördandet och utrotandet.
Över storskaligheten, över att vanliga människor med normal bakgrund måste ha suttit i långa sammanträden och planerat för den slutgiltiga lösningen.
Lösningen på Europas framtid var, enligt den nazistiska ideologin, att tömma Europa på judar.
”Om vi gör det så kommer allt bli mycket bättre.” Så måste de ha sagt, ”och som bonus blir vi också av med alla homosexuella, romer, mentalsjuka och kommunister.”

Där stod de alltså lutade över skissblocken, ”om vi rensar Warszawa, hur får vi dem sen till lägren och gaskamrarna? Räcker det befintliga tågnätet eller måste vi bygga ut? Vad gör vi med kläderna, resväskorna, barnens leksaker? Skall vi bränna allt eller kan det komma till någon användning?

Alla dessa möten, ”nä nu tar vi oss en bensträckare, är det någon som vill ha en apfelstrudel till kaffet? Efter fikat måste vi ta tag i ugnarnas kapacitet.”
Det måste ju ha varit sådana möten.

Och när det hela sen var igång, när tågen med jämna mellanrum rullande in på perrongen i Auschwitz/Birkennau, när gaskamrarna och ugnarna gick dygnen runt, alla de som jobbade där?
Hur fungerade de? Hur orkade de?
Månad efter månad.
”Det blev förmodligen som vilket jobb som helst”, sa en historiker i TV, ”som en anställd på Anticimex ungefär, som renar en fastighet på möss eller kackerlackor.”

För det var så man såg på dem, som råttor, vissa kunde man använda för en tid, när de tog slut fick man ta nya.
Och sen på kvällen bedöva sig med alkohol.
Och inte minst var det bättre än att skickas till fronten. För där dog man.

Jag undrar om de som jobbade där hatade? Var det något man måste för att klara av det.
Var det något man lärde sig? Hatade för att motivera sig. För att få kraft.
Jag vet inte.

Sen undrar jag förstås vad jag själv skulle ha varit om jag var född i Tyskland och växte upp under den där tiden?
Hade jag varit motståndsman, det vill man ju gärna tro, eller hade jag varit soldat eller lägervakt?
Man vet aldrig.

Åter i Sverige möts jag av bilder från ett annat ghetto. Rädsla och förtvivlan i barns ögon. Bombplan flyger lågt över flyktinglägret. ”Gas the Arabs” står det skrivet på en mur.

Vad har vi lärt oss tänker jag.
Tar med mig barnen för att kolla på hockey, en hemmaspelare slås ner bakifrån och domaren ser det inte, ”eru blind din jävla idiot”, vrålar mannen bredvid oss, högröd i ansiktet står han upp och stämmer in i den hundrafaldiga talkören, ”hata hata, hata.”
Mina barn ser undrande och lite skrämda på mig, ”ta det lugnt”, säger jag, ”det är bara en sport.
Eller?

Behövs det alltså inte mer, tänker jag, för att hitta någon att hata.

håkan jäder Ransäter april 2008