Pajen

”Av barn och fyllhundar får man veta sanningen”, brukade min mamma säga ibland.
Vad rätt hon hade.
En gång när jag var på dagis för många år sen för att hämta min son, var det en liten flicka där som glatt berättade för personalen att, ”min Pappa röker hasch.”
Jag stod borta vid torkskåpet och kände hur ett litet leende smög sig fram, när jag såg de vuxnas reaktion. ”Jaha, säger du det, ja det var ju … duktigt.”

Och vad det gäller fyllhundar så är det väl allmänt bekant att det då och då kan klämmas fram en och annan obehaglig sanning när alkoholen lättat upp självcensuren.
”En sak ska du ha jävligt klart för dig och det är att jag aldrig gillat din humor,” sa en granne till mig som avskedshälsning, straxt innan han vinglade in i hallonhäcken på väg hem från en kräftskiva.

Men nu skall jag berätta om en riktig fyllhund. En kille som supit och knarkat i stort sätt hela sitt liv, men de sista 15 åren var nog mest bara brännvin.

Jag kände honom rätt bra, jag har iofs lärt känna ganska många fylltrattar genom åren, men den här liraren var så speciell.
Gunnar hette han, men för alla så var han bara Pajen, tom prästen kallade honom för Pajen under begravningen, för han dog i somras, han drunkna i Klarälven en varm sommarnatt.
Timmarna innan han drunkna satt han nere i en båt vid min flytbrygga och förfriskade sig tillsammans med en polare. Jag hörde dom uppifrån min trädgård, det gick inte att missta sig på att det var Pajen som var där nere och iom att det var Pajen så var det heller ingen fara, det skulle inte ske nån skadegörelse, min egen båt skulle vara kvar, inga flaskor eller fimpar skulle ligga på marken. Osv. Så jag fortsatte med min volleybollmatch med barnen och sen när vi puttat omkull ungarna så tog jag med ett par pilsner och gick nedför stigen för att ta ett kvälldopp och snacka lite med boysen där nere.
Men då var dom inte kvar längre, Pajens båt var borta och jag skulle aldrig mer träffa honom.
Dan efter var vi på badstranden, också vid älven men nån kilometer söderut, jag visste fortfarande ingenting men det gick inte att ta miste på att nåt hade hänt. Det var helikoptrar i luften och fram och åter på älven for snabba båtar med räddningsverket skrivet på sidan. Så man hajade att nåt hade hänt, sen kom en annan familj och så att dom letade efter en 62 åring som drunknat under natten. Jag minns att jag tänkte, 62 år, Pajen är 62 år, kan det vara Pajen. Men jag slog ifrån mig tanken, ”Pajen, skulle Pajen ha drunknat”, tanken var absurd, Pajen, som levt hela sitt liv vid älven, som kände älven, älven var hans polare, inte tar ens polare livet av en.
Men tanken fanns ju där, tänk om det är Pajen, sen kommer en liten snipa puttrande uppströms och i den sitter en kille som säger ”har ni hört, det är Pajen.”


Pajen som kom infarande på tomten mellan varven, stor som ett hus, armar och ben i ständig rörelse, kunde aldrig stå stilla, kroppsliga minnen från många års amfetaminnyttjande, det var inte alltid enkelt att höra vad han sa, det krävdes en viss erfarenhet, men det han sa, det var ofta värt att lyssna till, han var klok, han var rolig, och han var omtänksam, han kom aldrig in på tomten om han såg att ungarna var där, visste att han var rätt skräckinjagande, en gång kom han in och skällde ut mig för att jag satt mina ”Akta Barn – Kör Sakta skyltar för nära kåken, ”men jag fixar det”, sa han. Och det gjorde han, och han grät som ett barn om nån av hans katter blev påkörd och han tog långa promenader med Islandshästarna som bor en bit bort, och han var hund o kattvakt och en gång kom han och ville ha ett snack, han stack en öl i min hand och ville ha råd om hur han skulle hantera sin oro och ångest när frun hans var sjuk. Eller när han cykla omkring med en jätteölback och bjöd alla för att fira att han fått ett riktigt jobb, hos en grävare, för första gången ett riktigt jobb, ingen arbetsmarknadsåtgärd. Och mycket mer. Han var som bygdens egen SkallePer, han som alltid har funnits ni vet.

Så det blev tyst på torget i Munkfors, gänget i solen på bänken satt där som vanligt men dom var lågmälda och sorgsna.
På väg till begravningen i Ransäter funderar jag över vilka som kan tänkas komma till kyrkan, och när jag kommer fram börjar jag gråta.
För det finns inga p-platser kvar, det står bilar överallt, tom ute på gärdet och inne i kyrkan är det knökfullt, "det här är mer än när Tage Erlander begravdes", upplyser mig en pensionär, för dom är oxo här, de gamla, och gänget från torget såklart, och alla grannarna och massor av folk från runtomkring, och prästen, hon är så bra, hon får hela kyrkan att både gråta och skratta, och muraren i Ransäter, en ung kille, går fram till kistan och lirar ”jag är en fattig bonddräng” på munspel och byggkillen och han brorsa spelar trombon och piano och det hela är så magiskt.


Och sen 7 timmar senare står jag på centralen i Stockholm, jag är där för att vara rolig, men jag vill inte. Jag vill bara åka hem igen.

Håkan 23/9 2008