Krönika i slutet av oktober: Inte många kvar nu tyvärr.


”Pappa, vilka är det som ropar på mig”, frågade plötsligt min lille son, jag stirrade in i den kolsvarta grottgången, jag hörde absolut ingenting, men det var nånting i hans röst som fick håret att resa sig på armarna, för hans lilla späda 3,5 års röst hade liksom fått en annan klang, den var djupare och lite entonig. Jag kände direkt att vi borde sticka därifrån, upp från detta svarta hål, 4 meter under marken på södra Kreta.

Vi var där på semester, jag, min fru och sonen. Ett par dagar tidigare hade vi träffat en fransman, som tipsade oss om en oerhört spännande utflykt. Det fanns nämligen en grotta sa han, som låg långt bortom all bebyggelse, inga turistbussar kom nånsin i närheten av den, den var inte ens utsatt på några kartor, ”its very exating, mycket spännande”, sa han, men för att komma dit måste man först köra bil, sen gå ett par km upp genom bergen och sen var man där, och vi fick inte glömma att ta med frukt och vatten och mycket viktigt, ficklampor.
”Lätt som en plätt”, sa han. ”Jag skall rita en karta.”
Jag kände direkt min gamla äventyrslusta vakna, 20 år försvann direkt från mina axlar. ”Självklart”, tänkte jag, det är sånt här man vill uppleva under en semester.

Bil och massäck var inga bekymmer att fixa, det var värre med ficklamporna men det gick till slut, vi körde väl fel ett par gånger men till slut var vi där.
Vi var alltså rätt ute i rena rama vildmarken. Jag visste inte ens att det fanns en vildmark på Kreta, trodde att vi i Norden var ensamma om europeiskt ödeland.
Det enda liv vi såg där uppe bland bergen var getter, pinglandet från deras klockor bara förstärkte den övriga tystnaden, la man skallen bakåt kunde man efter ett tag upptäcka ett par rovfåglar som svävade långt däruppe i skyn.

När vi till slut hittade själva grottan, såg vi att det inte var en öppning som gick in från sidan i berget, utan det var ett hål som öppnade sig rakt ner i marken, 3x3 meter ungefär. Ett trasigt järnräcke löpte runt hålet och en gammal trästege vilade sig mot kanten .
När man lös ner i hålet med ficklampan såg man att stegen slutade på en stenplatta och att en gång löpte vidare därifrån.
Så vi klättrade ner, lite pirrigt var det förstås, mest kanske för att man misstänkte att det var nog ett tag sen, som skyddsombudet hade kollat den där stegen.
Väl därnere tog vi ett djupt andetag och började gå in i den svarta gången, den löpte svagt nedåt, ljuset från våra lampor irrade hit och dit och det var inte utan att det kändes lite läskigt.
Hustrun och jag började prata om det kloka i det här, tänk om det händer nåt osv…
Och det var alltså då, som vår son hyssjade oss, ”tyst”, sa han, ”hör ni” och vi lyssnade men hörde ingenting, ”men hör ni inte” sa han ”det är ju några som ropar på mig, vilka är det som ropar mitt namn Pappa”?

Vi satte nog ett nytt olympiskt rekord i att klättra uppför en stege den eftermiddag, och känslan av att ha upplevt nåt skrämmande och övernaturligt var påtaglig. Den satt i ordentligt och blev inte mindre av att vi märkte att sonen var tystare än vanligt dagarna efter, och att han flera gånger frågade oss om grottor och vilka som kunde tänkas bo nere under marken.

Jag minns att jag själv funderade rätt mycket efter den där upplevelsen, tänkte på sagor jag hört genom åren, om dom underjordiska, och om hur min mamma brukade berätta om sin mormor utanför Boden, hon som varje kväll satte ut mat till småfolket, och hon varnade alltid innan hon slängde ut det heta diskvattnet genom fönstret.
Jag gillar såna berättelser, vill gärna tro att det finns sånt vi inte vetenskapligt kan bevisa.

På Island har man en helt annan tilltro till småfolk och vättar, där finns det kunnigt folk som först kollar ett berg, innan det sprängs bort, för att t.ex bygga en järnväg.
Det skulle kanske inte ha varit en dum idé att fråga nån sån, innan man gav sig på Hallandsåsen.
Jag undrar när Banverket kommer att haja att den där Åsen, aldrig kommer att ge sig.
Vår tids motto verkar vara, att det som inte är mätbart och kan bevisas,
det finns inte.
Så gott som alla alternativa behandlingsmetoder inom sjukvården är bara bluff och kvacksalveri, hävdar forskarna Simon Singh och Edzard Ernst i en nyutkommen bok.
Vågar man sätta en krona på, att den boken är sponsrad av läkemedelsindustrin.
Man kan oxo fråga sig om dessa experter hellre andas in luften i LA än den uppe i Lappland.
För där är den ju osynlig och då finns den inte.

Och inom skolan blåser samma vindar, allt som inte är mätbart och kan redovisas och jämföras, klassas som flum, att utveckla fantasi och kreativitet är försumbart.
Betygsfundamentalisten Jan Björlund ger mig onda aningar.

Så för våra barns framtids skull är jag nästan sugen på att bjuda med mig honom på en liten semestertripp till Kreta, göra en utflykt en dag och vem vet, kanske hitta en grotta, och väl där nere i gången skulle jag säga, ”Tyst Jan, lyssna, jag tyckte precis att det var nån som ropade ditt namn.
Skall du inte kila dit och kolla”

Hörs, Håkan