Jädertankar

2011-11-22T09:47:00.000-08:00

När jag nån
gång emellanåt får frågan om när det var som jag började jobba med skådespeleri
brukar jag alltid svara att det var c.a 1980, alltså när jag var i 30
årsåldern. Men det är egentligen inte sant, för min faktiska debut inför betalande
publik skedde redan 10 år tidigare, alltså när jag var dryga 20.
Det var en
ganska kämpig tid tycker jag, min dåvarande flickvän hade just gjort slut, hon
kunde inte utvecklas tillsammans med mig sa hon. Jag var alldeles för begränsad.
Att få höra nåt
sånt är ju inte så kul, och inte heller speciellt bra för självförtroendet, så
jag bestämde mig för att åka på en bussresa till Barcelona. Jag kommer alla
gånger att lära känna lite trevligt folk redan på bussen ner, tänkte jag.
Det stämde
inte alls visade det sig, jag pratade knappt med en enda under hela resan ner.
Väl framme fick jag ett ganska sunkigt rum som jag iaf slapp dela med nån
annan.
Jag kände
mig alltså både deppig och ensam. Första kvällen där gick jag ut på stan och
hamnade förstås på Las Ramblas, Ramblan, det stora promenadstråket i centrala
Barcelona. Jag satt där med en pilsner och tyckte lite synd om mig själv. Jag
skulle vilja träffa en snygg tjej tänkte jag. Nån som vill ha mig.
”Hola senor”, looking for company?” Alltså, “God kväll min herre, söker ni sällskap”, jag tittade
upp och där stod en jättesnygg svart tjej i 25 årsåldern och log mot mig.
Jag kollade
förstås först över axeln, ifall att hon tilltalat nån bakom mig, men där satt
bara två tyska pensionärer.
Hon log mot
mig igen, hennes vita tänder lyste upp den Spanska natten och jag kände
omedelbart hur förälskelsen slog rot och började gro.
”Får jag
sitta ner en stund”, frågade hon och jag nästan välte omkull de tyska
pensionärerna när jag for upp för att dra ut hennes stol.
Hon behöll sitt
leende, böjde sig fram och tog min hand, ”tu es muy Guapo”, sa hon, vilket
alltså betyder, ”du är mycket vacker”, egentligen betyder guapo söt men jag
tycker vacker låter bättre. Hur som helst var jag nu så fylld av kärlek att jag
nästan drunknade.
Sen sa hon ”Vamos
para hotel.” Alltså, låt oss gå till ett hotell.
När hon sagt
det stannade tiden för mig, skulle jag, denna i kärlek misslyckade figur, bli uppraggad
av en 25 årig svart skönhet i Barcelona.
Det kan inte
vara möjligt tänkte jag, och i det samma insåg jag att det var det såklart inte
heller.
Jag hade ju
hört talas om att det fanns fullt med prostituerande där på Las Ramblas, men
jag hade inte en aning om att de kunde vara så tilldragande som kvinnan som
satt mitt emot mig.
Så med sorg
i hjärtat insåg jag att det här var en ung dam som inte ville ha mig utan bara
mina pengar, mina pesetas. ”Sorry”, sa jag därför, ”no tengo dinero.” jag har
inga pengar.
”No problema
Senor”, sa hon, ”I dont want your money, jag vill inte ha dina pengar, jag vill
ha dig”, ”vamonos”, låt oss gå.
Så vi lämnade
kaféet, hon gick och jag svävade, till ett ganska fint hotell, vi fick ett
stort fräscht rum, tre av väggarna var klädda med speglar från golv till tak
och med en jättesäng i mitten, i vilken vi hamnade tämligen omgående, det hela
var som en erotisk pojkdröm som helt plötslig blivit verklighet, och hon ville
dra ut på det, ville att det skall ta tid, och att vi skulle göra en massa
spännande saker och hela tiden hade hon en del av sin uppmärksamhet riktad mot
nån av speglarna runtomkring.
Men som allt
skoj så tog förstås även detta slut, och när jag frågade om vi ev kunde träffas
nån mer gång, så log hon bara och sa Hasta Lluego Amigo, vilket betyder nåt i
stil med ”vi ses när vi ses min vän.”
Dan efter
var jag uppfylld av minnen från kvällen innan, jag spanade förgäves efter min
svarta skönhet, jag tog en kaffe på en uteservering när två svenska turister,
två killar i 30 – 35 årsåldern passerade förbi, dom såg klart bakfulla ut, hade
helt klart festat rejält kvällen innan, en av dom slängde en blick på mig och
drog sen den andre i tröjan och pekade. Bägge stannade och glodde på mig som om
jag skulle vara nån slags kändis, en av dom började tom pilla lite på sin
kameraväska.
”vad är det
frågan om”, sa jag till slut, har ni aldrig sett folk förr?”
”Jaså du är
svensk”, sa den ena, ”vi ville bara säga Tack för föreställningen, du klarade
dig ju riktigt skapligt”, sen asgarvade bägge två och gick vidare.
Vilken
föreställning, hann jag tänka, innan den hemska sanningen började gå upp för
mig, den osannolika uppraggningen, hotellrummet med alla speglarna, hennes
många blickar och leenden mot just dessa speglar.
Där bakom
satt det alltså en massa folk och glodde.
Jag hade med
andra ord kvällen innan gjort min debut som porrskådespelare.
Det är för
den sakens skull som jag säger att jag började med skådespeleri först tio år
senare…
Hj

Höst 2011

2011-09-22T04:22:00.000-07:00

Nu ere höst i igen å herr jäder kommer att synas lite i rutan, dels i Raw Comedy i kanal 5 och senare tillsammans med Rheborg och Gardell i nåt som heter Allt faller och regisseras av Schyffert. Kul tycker jag. Lägger snart ut lite nyskrivna krönikor om nån ev känner för att läsa.

2010-08-25T06:15:00.001-07:00

Höst igen, spelat fars i sommar igen, skall köra stand-up igen. Ångrar att jag inte satsade på att bli cirkusclown. Åssa radio, jag älskar att göra radio, sommarprogrammet väckte ett visst gensvar, likaså inslaget i P4 kultur. Vill lära mig så mycket, hur många år har jag på mig? hj

Många frågor.

2010-02-11T14:32:00.000-08:00

11 feb, 2010. Knäoperationen framflyttad till gud vet när. Det innebär att, ja vaddå, allt hänger på hur hur fritt fram syret har i krökarna mellan klaffarna. Det som dock är roligt är att det gick kanonbra på Berns under Rostningen av Glans, rätt pirrigt innan såklart men det släppte efter hand. När jag satt där mellan Mede och Haag, efter jag gjort mitt, och kände mig som en hel miljon, då fanns det tankar i skallen som att "det är klart att det är detta jag skall syssla med, det är här jag hör hemma", osv. Så snabbt går det att bli förförd. Men jag vet inte, det är såklart trevligt att bli förförd, men jag vet ju oxo hur jag kan låta när vinden vänder, när det inte är en jävel som vill förföra en. Min polare Boston ligger bakom mig i soffan och fiser, med en sån kompis behöver man aldrig känna tvekan om uppskattning, inte hos kidsen eller K heller, det känns bra. Men jag var oerhört inställd på en ny knäled.

januari 2010

2010-01-11T10:14:00.000-08:00

Kyla ute o kyla inne. Fed up. Vill kliva nedför flyplanstrappan o mötas av ljumma vindar, ta K i handen o sen en taxi till hotellet. Havet nedanför o bakom börjar bergen.

2009-12-28T03:21:00.000-08:00

Bye Bye 2009, om 5 månader fyller jag 60. Jag minns när farsan fyllde 60, jag tyckte han var skitgammal redan vid 50. Hade hatt vid 30. Mitt nyårslöfte är att lära mig knyta en slips.
2010, fixar man det? Inchalla, jag får in ett plastknä redan i januari, så den lär väl iaf inte ruttna innan nästa nyår. 4 kväller på Brunnen verkar det oxo bli + en TV insp i feb. Och en Comedy festival i Malmö, så det är bäst att hålla ut. Trivs bra med boysen på boendet. Allt gott inför 2010. hj

2009-11-18T14:41:00.000-08:00

November utanför, fotboll på TV, varför är Italienare både snyggare OCH bättre i fotboll. Imorgon skall jag spela "Självmål", i Kristinehamn I lördags var Tommy o jag riktigt illa ute med "Pretty Woman", i Säter, klev av efter ca 10 min. Dock räddade vi kvällen med ett Stones-körslag, samt en avslutande Ståupp till deserten, 2-1 till oss. Sen löste vi både världens och våra egna bekymmer i bilen hem. Mer sånt. Har sagt ja tack till en förfrågan från Schyffert att medverka i nästa års Roast från Berns. Hoppas det går bra. På minussidan. Det verkar som om jag slutat sova. Nu är klockan mycket och mina gulliga pojkar på boendet har somnat. Samlar kraft för ytterligare en dag i skolan. Funderar på att boka mig lite på Norra Brunn under våren. Inchalla. hj

Börjar på kapitel 2

2009-09-14T07:49:00.000-07:00

"När den första snön har fallit och julen är förbi,

kan jag dra ett streck över det som varit,

jag kan lägga det till handlingarana,

sedan är jag fri, och kan pricka in på kartan var jag farit.

Jag kan se tillbaka på mitt liv, och allt är mycket gott,

när jag kisar upp mot vinden,

ser jag spåren där jag gått,

och så drar jag efter andan och fortsätter att gå,

jag följer mitt hjärtas slag, det är lugnast så.

Jag börjar på kapitel två." (Kjell Höglund)

Men det är så det känns, har lämnat nåt som betytt mycket, och som jag trodde skulle vara svårt att avstå från, men som faktiskt mest känns som en befrielse. Jag har bytt branch rätt rejält, jobbar numera på heltid med ensamkommande flyktingbarn i Munkfors

Tänker dock göra ett och annat litet sceniskt nedslag under hösten. På fredag i Hedemora, i Gtb med Glans i Okt och sen kommer jag att höras i julkalendern i dec. Och sen funderar jag på att kanske börja skriva igen.

2009-07-19T03:29:00.000-07:00

Repar för fullt "Kuta och Kör", på friluftsteatern i Mariebergsskogen Karlstad. Premiär på fredag. Det är skitkul att jobba med en ensemble igen, att repa ett välskrivet manus, en regissör som guidar, folk runtomkring som roddar mm. Mina kollegor är både begåvade och trevliga. Vad kan man mer begära? Vet ännu inte vad som händer i höst. hj

2009-05-11T23:56:00.000-07:00

NÄR-VAR-HUR
Norrare Comedy Club
Var? Harrys i Falun.
När? Torsdag 7/5
Publik? Nästan fullsatt

Adde Malmberg
Håkan Jäder
Bengt Erlandsson
Jenny Elmqvist
Nyström
Ola Aurell

"Det är Håkan Jäder som överraskar positivt på säsongsavslutningen av Norrare Comedy Club i Falun."
Kvällens mest positiva upplevelse är den stockholmspratande värmlänningen Håkan Jäder som får mig att skratta mest. Han är inte så känd, men har varit med på stå upp-scenen väldigt länge. Håkans bittra humor om hur han hatar de mer kända stå-upparna, och hans elaka snack om sina relationer och sin dotter har skön timing."

Jonas Stentäpp
Dalademokraten

Lyckad avslutning på ståuppkvällarna i Falun Norrare Comedy ClubFalunståupp Adde Malmberg, Håkan Jäder, Bengt Erlandsson, Ola Aurell och Jenny Nyström Elmquist. Harrys, Falun, 7/5 Publik: 120 –

Jag är nog mest känd för att inte vara känd, inleder Håkan Jäder sin akt under Norrare Comedy Clubs säsongsavslutning i Falun i torsdags. Och nog har han en poäng. Trots att han varit aktiv inom ståupp i 15 år är han fortfarande en doldis bakom de stora och etablerade namnen.Jäder visar att han är en liten bortglömd diamant och är kvällens odiskutabla höjdpunkt. Med härlig självironisk och småbitter inställning berättar han om sina fula barn, sitt hat mot sina kända kollegor och hur det är att vara 58 år och fortfarande kåt.
Tobias AnderssonFalukuriren

Jag var mao i Falun förra veckan o det gick ju fint. Idag åker jag till Norra Brunn för 2 kvällar o hoppas på ett lika trevligt bemötande där. Annars har jobben denna vår lyst klart o tydligt med sin frånvaro. Dock ändå ok med tanke på att K jobbat desto mer, hade jag haft jobb skulle det blivit logestikbekymmer.
Nu kommer värmen, i brist på Djurgårdframgångar på Stadion gläds jag åt att jag snart står där o kollar Springsteen. Ha de. hj

2009

2009-01-29T02:32:00.000-08:00

Detta skall bli mitt år, det är nu allt kommer att hända, allt slå in.
Allt jag väntat på i 58 år.
Nu, vilken dag som helst.
Eller så blir det nåt annat år,
kanske,
om Gud vill.
Annars får det väl gå ändå.
Det funkar säkert.
Eller hur? Gott 2009

Sista radiokrönikan

2008-12-19T01:27:00.000-08:00

Det var inte utan att det kändes lite vemodigt att köra hit ner till Karlstad och radion idag för att läsa den här sista krönikan.
Det har ju faktiskt blivit en del prator genom åren, innan ”efter 12”, så var det radio Värmland som jag hade glädjen att få vara med i.

Och sen är det det där med att säga hej då, att ta avsked, jag har aldrig gillat det.
Och vad ofta man har behövt göra genom åren, ibland är det bagatellartade, triviala avsked, sånt som folk i allmänhet inte ens tänker på, som t.ex att för sista gången lämna ett hotellrum efter en veckas familjesemester vid havet, det är inte så att jag står och hulkar i dörren på nåt sätt, men det har ändå varit ett ställe som man checkade in på en vecka tidigare, ungarna rände runt och paxade sängar, man gick ut på balkongen, en pilsner i handen och en vecka utan krav som väntade. Och sen hux flux är det över, redan sista kvällen känner jag lågheten komma smygande, och sen sitter man där på busstransporten till flygplatsen och det känns som man är på väg till Gulag.

En sommar för länge sen jobbade jag på kollo, jag stod där på gräsplanen någonstans mitt i Dalarna och tog emot 35 småglin från Husby Akalla, 3 veckor skulle dom vara där, och man kände inte någon av dom. ”När dom åker hem kommer du att stå här och gråta”, sa en av dom som jobbat några år på gården, ”jo mors”, tänkte jag, men när bussen sen kom för att föra ungarna tillbaka till storstan var jag otröstlig, ”lugna ner dig Håkan”, sa kollegorna, om 2 dagar kommer det 35 nya Jennys och Antons och Liselottar, och visst gjorde det, men sen var det ju precis lika upprörande och sorgligt när det var dags att skiljas från dom.

Men det där är ju ändå avsked med kärlek, sen finns det avsked som är rena pesten, som när den man älskar säger ”hej då, ha det så bra, det tänker jag ha i alla fall”, och man står kvar där på perrongen och fattar ingenting, ”men du”, vill man säga, ”kan vi inte försöka lite till”, men då får man inget svar för tåget har redan försvunnit bakom kröken, så man går tillbaka in på station och slår sig ner i puben och efter alldeles för många glas ringer man men då är det en inspelad röst som meddelar att numret har upphört. Hänvisning saknas.

Andra avsked med ett visst vemod var förstås att säga farväl till sin ungdom, för inte så länge sen var min hud slät och fin, nu sitter kuddavtrycket kvar på kinden fram till lunch. Och i början av nästa år, alltså bara om ett par veckor kommer jag att säga ”tack för den här tiden”, till min högra knäled, hoppas den nya, den i plast och jag kommer att gilla varandra.

Jag minns inte riktigt när det var som jag tog avsked av respekten för mitt fosterland, det måste ha varit nångång under åren efter mordet på Palme.
När ord som Solidaritet och Härdsmälta blev hopplöst omoderna, och ersattes av det betydligt klatschigare tillväxt till vilket pris som helst.
Och sen följde snabbt ett hej då till ” Sverige kan tänka själv” och fram till ”nu tycker jag faktiskt att vi ska göra som USA bestämmer.”
Och på det följde som ett brev på posten, som fö också försvunnit ur ens liv, ytterligare ett morsning och goodbye till dom tider när svensk vapenexport höll sig någorlunda inom det moraliskt försvarbara.
Tyvärr har jag också vinkat av tåget som innehöll hoppet om en dräglig lösning för Palestinierna.

Och sen är det förstås alla farväl man sagt till vänner som levt och som inte längre gör det, och till dom där små små liven som ena dan börjar på dagis och sen kommer hem och meddelar att dom ska åka till Indien och man hinner liksom inte med.
Men det är okey, det får vara så, dom där små, finns ju där i alla fall, inuti det stora, på nåt sätt.

Och nu så är det hej då till er, jag har fått en del kompisar på vägen känns det som, och det har värmt ordentligt när ni hört av er, och ni andra, ni som retat er och skrivit anmälningar, ni hittar säkert nåt nytt att förfasas över.
Till sist också ett hej och tack till dig Gunnar Gramnes och hans dina medarbetare.

Ha det nu så gott allesammans, önskar Håkan Jäder för sista gången i efter 12 i P4

God Jul och Gott Nytt /h

2008-11-02T23:07:00.000-08:00

Krönika i slutet av oktober: Inte många kvar nu tyvärr.

”Pappa, vilka är det som ropar på mig”, frågade plötsligt min lille son, jag stirrade in i den kolsvarta grottgången, jag hörde absolut ingenting, men det var nånting i hans röst som fick håret att resa sig på armarna, för hans lilla späda 3,5 års röst hade liksom fått en annan klang, den var djupare och lite entonig. Jag kände direkt att vi borde sticka därifrån, upp från detta svarta hål, 4 meter under marken på södra Kreta.

Vi var där på semester, jag, min fru och sonen. Ett par dagar tidigare hade vi träffat en fransman, som tipsade oss om en oerhört spännande utflykt. Det fanns nämligen en grotta sa han, som låg långt bortom all bebyggelse, inga turistbussar kom nånsin i närheten av den, den var inte ens utsatt på några kartor, ”its very exating, mycket spännande”, sa han, men för att komma dit måste man först köra bil, sen gå ett par km upp genom bergen och sen var man där, och vi fick inte glömma att ta med frukt och vatten och mycket viktigt, ficklampor.
”Lätt som en plätt”, sa han. ”Jag skall rita en karta.”
Jag kände direkt min gamla äventyrslusta vakna, 20 år försvann direkt från mina axlar. ”Självklart”, tänkte jag, det är sånt här man vill uppleva under en semester.

Bil och massäck var inga bekymmer att fixa, det var värre med ficklamporna men det gick till slut, vi körde väl fel ett par gånger men till slut var vi där.
Vi var alltså rätt ute i rena rama vildmarken. Jag visste inte ens att det fanns en vildmark på Kreta, trodde att vi i Norden var ensamma om europeiskt ödeland.
Det enda liv vi såg där uppe bland bergen var getter, pinglandet från deras klockor bara förstärkte den övriga tystnaden, la man skallen bakåt kunde man efter ett tag upptäcka ett par rovfåglar som svävade långt däruppe i skyn.

När vi till slut hittade själva grottan, såg vi att det inte var en öppning som gick in från sidan i berget, utan det var ett hål som öppnade sig rakt ner i marken, 3x3 meter ungefär. Ett trasigt järnräcke löpte runt hålet och en gammal trästege vilade sig mot kanten .
När man lös ner i hålet med ficklampan såg man att stegen slutade på en stenplatta och att en gång löpte vidare därifrån.
Så vi klättrade ner, lite pirrigt var det förstås, mest kanske för att man misstänkte att det var nog ett tag sen, som skyddsombudet hade kollat den där stegen.
Väl därnere tog vi ett djupt andetag och började gå in i den svarta gången, den löpte svagt nedåt, ljuset från våra lampor irrade hit och dit och det var inte utan att det kändes lite läskigt.
Hustrun och jag började prata om det kloka i det här, tänk om det händer nåt osv…
Och det var alltså då, som vår son hyssjade oss, ”tyst”, sa han, ”hör ni” och vi lyssnade men hörde ingenting, ”men hör ni inte” sa han ”det är ju några som ropar på mig, vilka är det som ropar mitt namn Pappa”?

Vi satte nog ett nytt olympiskt rekord i att klättra uppför en stege den eftermiddag, och känslan av att ha upplevt nåt skrämmande och övernaturligt var påtaglig. Den satt i ordentligt och blev inte mindre av att vi märkte att sonen var tystare än vanligt dagarna efter, och att han flera gånger frågade oss om grottor och vilka som kunde tänkas bo nere under marken.

Jag minns att jag själv funderade rätt mycket efter den där upplevelsen, tänkte på sagor jag hört genom åren, om dom underjordiska, och om hur min mamma brukade berätta om sin mormor utanför Boden, hon som varje kväll satte ut mat till småfolket, och hon varnade alltid innan hon slängde ut det heta diskvattnet genom fönstret.
Jag gillar såna berättelser, vill gärna tro att det finns sånt vi inte vetenskapligt kan bevisa.

På Island har man en helt annan tilltro till småfolk och vättar, där finns det kunnigt folk som först kollar ett berg, innan det sprängs bort, för att t.ex bygga en järnväg.
Det skulle kanske inte ha varit en dum idé att fråga nån sån, innan man gav sig på Hallandsåsen.
Jag undrar när Banverket kommer att haja att den där Åsen, aldrig kommer att ge sig.
Vår tids motto verkar vara, att det som inte är mätbart och kan bevisas,
det finns inte.
Så gott som alla alternativa behandlingsmetoder inom sjukvården är bara bluff och kvacksalveri, hävdar forskarna Simon Singh och Edzard Ernst i en nyutkommen bok.
Vågar man sätta en krona på, att den boken är sponsrad av läkemedelsindustrin.
Man kan oxo fråga sig om dessa experter hellre andas in luften i LA än den uppe i Lappland.
För där är den ju osynlig och då finns den inte.

Och inom skolan blåser samma vindar, allt som inte är mätbart och kan redovisas och jämföras, klassas som flum, att utveckla fantasi och kreativitet är försumbart.
Betygsfundamentalisten Jan Björlund ger mig onda aningar.

Så för våra barns framtids skull är jag nästan sugen på att bjuda med mig honom på en liten semestertripp till Kreta, göra en utflykt en dag och vem vet, kanske hitta en grotta, och väl där nere i gången skulle jag säga, ”Tyst Jan, lyssna, jag tyckte precis att det var nån som ropade ditt namn.
Skall du inte kila dit och kolla”

Hörs, Håkan

Det rasslar och går.

2008-10-19T00:28:00.000-07:00

Vaknar till Beatles Obladi Oblada, klockan står på 0610, och det var klockradion som väckte mig.
”Det här var bra tänkte jag, så här borde varje uppvaknande vara, jag kikade ut under rullgardinen på ett grått gryningsljus, dimman låg tät utanför fönstret, termometern visade – 2. Men jag visste att det skulle klarna upp småningom, att det skulle bli att bli en vacker dag.
Jag kände oxo på mig att det skulle bli en sån där bra dag, kanske inte en helt igenom visseldag, dom är svåra att få tag i, men en riktigt bra dag var jag bergis på.
En bra dag för mig är en dag utan negativa tankar, utan att ödsla nån som helst energi på varken Arbogamorden, Finanskriser, Stjärnor på is eller Kristdemokraterna.
Så jag tassade ner i köket, tände upp i järnspisen, ställde fram frukosten innan jag väckte barnen. P2, låg volym, nyhetssändningar om krig och katastrofer är bannlysta såna här mornar.

När skolbussen försvunnit i kurvan borta vid keramikverkstan, bestämmer jag mig för att ta en morgonpromenad. Solen börjar skönjas genom dimman.
Den är chanslös nu, dimman, tunnas ut framför mina ögon, ”så där kommer oxo det sanna livet att vinna över orättvisor och profithunger”, tänker jag poetiskt och naivt, för naiv, är det helt ok att vara en sån här morgon, jag överväger om jag ska inleda med Solhälsningen men inser att det förmodligen skulle innebära en omedelbar muskelbristning så jag börjar gå istället.
Jag sneddar över fälten, sjunger ”Lady Madonna” för korna som alltid glor så misstänksamt på mig.
Vissa dagar kan vara så här bra. Man går med djupa andetag, rak i ryggen, fjädrande knän, livet är som en ända Beatlesrefräng.
Och man tycker om alla människor, tom såna man inte tycker om, man ser dom liksom genom en förmildrande lins. Man tänker, ”ja ja, han har nog inte alltid haft det så lätt den där killen, tänk på det du.”
Man har liksom fri passage till empati och medkänsla.

När jag kommer ut på stubbåkern står ett gäng Kanadagäss där och käkar, trots att dom står med skallarna bortvända, så märker jag hur en kollektiv oro sprider sig i gruppen ju närmare jag kommer.
”Ta det lugnt”, ropar jag åt dom, och viker av för att inte störa, men det är redan för sent, med ett högljutt och missnöjt kacklande flaxar dom iväg.
”Misstänksamma typer” tänker jag, men jag har samtidigt en klar förståelse för deras avoga människosyn.
För luften genomborras nämligen med jämna mellanrum av ljudet av gevärsskott. Älgjakten pågår nämligen här i Värmland, så det är jägarkåren som är ute och tillvaratar plusvärdena i skogen.

Och det där påverkar mig, det är inte bara ljudet av skotten utan dessutom känslan av att jag inte längre är kan välja min egen väg genom skogen, skogen är nämligen paxad, går jag ändå dit, så är det på egen risk, det finns skyltar som upplyser om det. Så jag känner att jag liksom kommer ur fas, mitt goda humör börjar helt plötsligt sina, det skingras som dimman nyss gjorde och försvinner likt gåsflocken där borta i fjärran.
Och genast börjar andra tankar smyga sig fram, dom negativa tankarna, som illvilliga Orcher kommer dom där och intar mitt sinne, mitt sinne som alldeles nyss regerades av Kung Frid och Drottning Skönhet.

Jag känner hur dom sprider sitt gift och hur jag börjar tänka på annat, på det svarta och trista, det sorgliga och upprörande, jag börjar tänka på det söndertrasade Irak, på människorna i Gaza, på Maud Olofsson och Idoljuryn, och nu vet jag att jag är på glid utför, mot bitterhet och ilska, nu är jag illa ute, skall jag bryta det här, så måste det ske snabbt, jag måste bli renad innan det är för sent.

För jag vet att jag kan fastna i det här, vet att det är som ett missbruk, och att starka och ljusskygga krafter vill att vi skall bli beroende av den drogen. Missnöjesdrogen.
Och langare av det giftet råder det ingen brist på. Dom lyssnar till namn som Expressen och Aftonbladet och dom smyger runt i 90% av TV utbudet, det är många som är med i den konspirationen.
Och jag vill inte fasta i det, inte idag, idag vill jag bara vara känna obladi oblada.

Reidar tänker jag, måste ta mig hem till Reidar. Min räddning finns där, i hans kök, hos Reidar 92 plus, med kokkaffe och limpmacka, han är mitt enda hopp.
Under dom sista metrarna fram mot hans kåk hamrar en video från youtube i hjärnan, en övervakningskamera har fångat en man som slår ihjäl en oskyldig med hammare, och det är på riktigt, 300000 människor, mest barn och ungdomar, ser det klippet varje dag, detta är frihet 2008, men nu, nu är jag framme, jag stapplar upp för farstubron, får upp dörren och tumlar in i Reidars kök.

Och Reidar är där, numera är hästtyglarna ersatta av en rollator men det spelar ingen roll, han är där och han ser direkt hur det är fatt med mig, men han visar ingen förvåning, han har varit med om det här förr, lite försynt vänder han bort förstasidan på Värmlandstidningen så jag inte ska se de svarta rubrikerna, han sätter utan ett ord på kaffet, doften lägger sig som balsam över mig, orcherna känner oxo av lukten, dom blir osäkra där inne i skallen, känner sig hotade, precis som gässen där ute på åkern för ett tag sen.
Jag tar ett djupt andetag, känner att jag börjar slappna av, att jag är på väg tillbaka, att jag är på fast mark, orcherna är borta nu.

Hur är läget Reidar säger jag,
Han ler lite, jo tack säger han, ”det rasslar och går.”
”Samma här”, svarar jag och brer rejält med smör på mackan.

Håkan 18/10 2008

Tack

2008-10-02T02:52:00.000-07:00

Tack för era inlägg, det värmer, håller nu på att förbereda en minnesstund för en annan kille som dog hastigt för ett par veckor sedan. Livet är skört. Mvh Håkan

Pajen

2008-09-23T05:59:00.000-07:00

”Av barn och fyllhundar får man veta sanningen”, brukade min mamma säga ibland.
Vad rätt hon hade.
En gång när jag var på dagis för många år sen för att hämta min son, var det en liten flicka där som glatt berättade för personalen att, ”min Pappa röker hasch.”
Jag stod borta vid torkskåpet och kände hur ett litet leende smög sig fram, när jag såg de vuxnas reaktion. ”Jaha, säger du det, ja det var ju … duktigt.”

Och vad det gäller fyllhundar så är det väl allmänt bekant att det då och då kan klämmas fram en och annan obehaglig sanning när alkoholen lättat upp självcensuren.
”En sak ska du ha jävligt klart för dig och det är att jag aldrig gillat din humor,” sa en granne till mig som avskedshälsning, straxt innan han vinglade in i hallonhäcken på väg hem från en kräftskiva.

Men nu skall jag berätta om en riktig fyllhund. En kille som supit och knarkat i stort sätt hela sitt liv, men de sista 15 åren var nog mest bara brännvin.

Jag kände honom rätt bra, jag har iofs lärt känna ganska många fylltrattar genom åren, men den här liraren var så speciell.
Gunnar hette han, men för alla så var han bara Pajen, tom prästen kallade honom för Pajen under begravningen, för han dog i somras, han drunkna i Klarälven en varm sommarnatt.
Timmarna innan han drunkna satt han nere i en båt vid min flytbrygga och förfriskade sig tillsammans med en polare. Jag hörde dom uppifrån min trädgård, det gick inte att missta sig på att det var Pajen som var där nere och iom att det var Pajen så var det heller ingen fara, det skulle inte ske nån skadegörelse, min egen båt skulle vara kvar, inga flaskor eller fimpar skulle ligga på marken. Osv. Så jag fortsatte med min volleybollmatch med barnen och sen när vi puttat omkull ungarna så tog jag med ett par pilsner och gick nedför stigen för att ta ett kvälldopp och snacka lite med boysen där nere.
Men då var dom inte kvar längre, Pajens båt var borta och jag skulle aldrig mer träffa honom.
Dan efter var vi på badstranden, också vid älven men nån kilometer söderut, jag visste fortfarande ingenting men det gick inte att ta miste på att nåt hade hänt. Det var helikoptrar i luften och fram och åter på älven for snabba båtar med räddningsverket skrivet på sidan. Så man hajade att nåt hade hänt, sen kom en annan familj och så att dom letade efter en 62 åring som drunknat under natten. Jag minns att jag tänkte, 62 år, Pajen är 62 år, kan det vara Pajen. Men jag slog ifrån mig tanken, ”Pajen, skulle Pajen ha drunknat”, tanken var absurd, Pajen, som levt hela sitt liv vid älven, som kände älven, älven var hans polare, inte tar ens polare livet av en.
Men tanken fanns ju där, tänk om det är Pajen, sen kommer en liten snipa puttrande uppströms och i den sitter en kille som säger ”har ni hört, det är Pajen.”

Pajen som kom infarande på tomten mellan varven, stor som ett hus, armar och ben i ständig rörelse, kunde aldrig stå stilla, kroppsliga minnen från många års amfetaminnyttjande, det var inte alltid enkelt att höra vad han sa, det krävdes en viss erfarenhet, men det han sa, det var ofta värt att lyssna till, han var klok, han var rolig, och han var omtänksam, han kom aldrig in på tomten om han såg att ungarna var där, visste att han var rätt skräckinjagande, en gång kom han in och skällde ut mig för att jag satt mina ”Akta Barn – Kör Sakta skyltar för nära kåken, ”men jag fixar det”, sa han. Och det gjorde han, och han grät som ett barn om nån av hans katter blev påkörd och han tog långa promenader med Islandshästarna som bor en bit bort, och han var hund o kattvakt och en gång kom han och ville ha ett snack, han stack en öl i min hand och ville ha råd om hur han skulle hantera sin oro och ångest när frun hans var sjuk. Eller när han cykla omkring med en jätteölback och bjöd alla för att fira att han fått ett riktigt jobb, hos en grävare, för första gången ett riktigt jobb, ingen arbetsmarknadsåtgärd. Och mycket mer. Han var som bygdens egen SkallePer, han som alltid har funnits ni vet.

Så det blev tyst på torget i Munkfors, gänget i solen på bänken satt där som vanligt men dom var lågmälda och sorgsna.
På väg till begravningen i Ransäter funderar jag över vilka som kan tänkas komma till kyrkan, och när jag kommer fram börjar jag gråta.
För det finns inga p-platser kvar, det står bilar överallt, tom ute på gärdet och inne i kyrkan är det knökfullt, "det här är mer än när Tage Erlander begravdes", upplyser mig en pensionär, för dom är oxo här, de gamla, och gänget från torget såklart, och alla grannarna och massor av folk från runtomkring, och prästen, hon är så bra, hon får hela kyrkan att både gråta och skratta, och muraren i Ransäter, en ung kille, går fram till kistan och lirar ”jag är en fattig bonddräng” på munspel och byggkillen och han brorsa spelar trombon och piano och det hela är så magiskt.

Och sen 7 timmar senare står jag på centralen i Stockholm, jag är där för att vara rolig, men jag vill inte. Jag vill bara åka hem igen.

Håkan 23/9 2008

FRA

2008-09-17T23:24:00.001-07:00

FRA = Bara ett sätt för myndigheterna att legalisera något som dom annars skulle ha tvingats fortsätta bedriva illegalt.
jader

Var det bättre förr?

2008-09-08T05:16:00.000-07:00

Septemberkrönika.

”Pappa var det bättre förr”, frågade ett av mina barn för en tid sen, men innan jag ens hann börja svara, pep det till i hans mobiltelefon, hans intresse för mig dog i samma ögonblick, och hans uppmärksamhet överfördes omedelbart till den lilla displayen, efter en stunds blippande fick han syn på mig igen, mindes tydligen vagt att han frågat mig om något, men att det numera var rätt oviktigt.
”Vi tar det sen farsan”, sa han, ”jag måste dra.”
En del saker var iaf bättre förr, muttrade jag, det fanns inga mobiltelefoner, dom styr ju deras liv, pratar dom inte i dom, så spelas det på dem, eller det smsas, eller det tas foton, eller det mp3as, allt det där det slapp man åtminstone förr, då kunde man ju tom se en 14 åring sitta på en buss och läsa en bok.

Sen pep det till i min mobil, och jag började genast febrilt leta efter den trots att mitt yngsta barns skolbuss precis stannat utanför på vägen och jag borde ha stått där och tagit emot henne, ”måste bara se vem det var ifrån”, tänkte jag medan jag letade som en galning, sen hittade jag den, nån hade lagt i min bröstficka, mitt nya meddelande var från Telia som upplyste om att jag nu kunde ringa ännu billigare om jag bara betalde lite mer.

Så där är det förstås, trots att jag har en massa invändningar mot den nya tekniken så är jag rätt mycket i händerna på den, och jag kan tycka att det är riktigt bekvämt att mellan varven kunna gå in på webben och kolla på nåt program jag missat eller se hur det har gått för Djurgårn.
Men på det hela taget är jag nog rätt skeptiskt. Hur nödvändigt kan det vara att t.ex alltid kunna nås, via mail, telefon eller sms. På så sätt tycker jag att det nog måste ha varit enklare förr, tänk innan det fanns telefon eller tom en fungerande postgång, då kunde man ju nästan leva ett helt liv utan att få veta att ingen brydde sig om en.
Inte ens för att försöka locka till sig ens pengar.

Jag har oxo en känsla av att det var lite snällare förr, inte lika mycket ”ta för dig så mycket du kan innan nån annan gör det”, att barn i mellan och högstadiet inte hade lika ont i magen vid tanken på betygen och framtiden, tack för det Jan Björklund.

Sen vet jag förstås att föräldrar säkert i alla tider har gnällt över att det var bättre förr, klagat på sina barns kläd, hår och musiksmak. Men farsorna och morsorna i det gamla bondesamhället slapp åtminstone lyssna på Tekno och Rapp.

Och nu verkar det Kalla Kriget vara på väg tillbaka. Det skrämmer mig mycket mer än det gamla Kalla Kriget, ni vet USA där och Sovjetunionen där, i var sin ringhörna, men det blev aldrig mycket mer än snack, nu bygger USA robotbaser i Polen, på Ryssarnas bakgård och alla de gamla sovjetstaterna vill in i Nato, det är klart att ryssarna börjar känna sig trängda. Det var väl därför dom gick in i Georgien för att hjälpa nationalisterna i Sydossetien och Abchazien.
I radio hör jag den nyss nämnde Jan Björklund från Folkpartiet, avisera att Sverige kanske borde rusta upp i händelse av en rysk aggression. Då får vi nog rusta ordentligt, förmodligen skulle det vara bättre att lägga slantarna på ett gäng vita flaggor och en massa vodka, på så sätt kunde vi kanske ha kvar några städer att bo i.

Nej, tyvärr tror jag inte speciellt gott om varken USA, Ryssland eller Kina.

Fast kineserna hade ju faktiskt upplåtit två parker i Peking där folk hade rätt att uttrycka sina åsikter, ett ställe att protestera på, bara dom kom in med en ansökan.
Dom avslogs visserligen till 100%, och dom som sökt tillstånden hämtades för vidare transport till omskolningsläger men iaf. Parkerna fanns där.

Men trots all den här politiska dyngan, så känns det oxo onekligen lite tomt att OS är över, man hinner liksom vänja sig, precis som när EM tog slut, 30 dagar i sträck hade man matats med världsklassfotboll. 2045 varje kväll fick man sin dos och så helt plötsligt var det slut och istället satt man där och såg Gais mot Sundsvall, det var ju som att erbjuda en grov heroinmissbrukare ett glas ljummet folköl och säga tyvärr, det här, är allt du får.

Så visst kan man säga att det mesta var bättre förr. Jäder 09 2008

Höst

2008-08-02T03:13:00.000-07:00

Tjenis, vet inte riktigt varför jag har en blogg, det känns på många sätt ganska fånigt, "idag satt jag med en kopp kaffe och såg de första löven fara förbi som vilsna fjärilar", jaha, det var ju väldigt intressant, osv. Hur som helst så skall jag imorgon åter utsätta mig för en ståuppkurs. 94 var min första, detta blir min andra. Skall alltså prova i höst igen efter ett litet brake, men ärligt talat så känns det inget vidare, vi får se. Höst i sinnet oxo pga att en god vän flöt upp och ner i älven förra veckan, likheten med "Du sköna" filmen var grotesk, polisavspärrningar och dykare på samma ställe, fick nästan impulsen att ikläda mig obducentrollen och kliva in i handlingen. Trist var det iaf, det har blivit lite tystare bland grabbarna på bänken i Munkfors. Lägger in en text som jag skrev tidigare i våras, passar in i stämningen, "Ondska" heter den. Idag är det lördag, i morgon åker jag till kursen, resten av dagen skall jag skriva skojsiga texter men framför allt rensa golvbrunnar. Ses Håkan. Nu följer texten:

Vilka tankar om ondska får man i skallen efter ett besök i Auschwitz?

Mängder såklart, och man blir nedstämd och ledsen, man blir förbannad, men också förundrad.
Förundrad över omfattningen i mördandet och utrotandet.
Över storskaligheten, över att vanliga människor med normal bakgrund måste ha suttit i långa sammanträden och planerat för den slutgiltiga lösningen.
Lösningen på Europas framtid var, enligt den nazistiska ideologin, att tömma Europa på judar.
”Om vi gör det så kommer allt bli mycket bättre.” Så måste de ha sagt, ”och som bonus blir vi också av med alla homosexuella, romer, mentalsjuka och kommunister.”

Där stod de alltså lutade över skissblocken, ”om vi rensar Warszawa, hur får vi dem sen till lägren och gaskamrarna? Räcker det befintliga tågnätet eller måste vi bygga ut? Vad gör vi med kläderna, resväskorna, barnens leksaker? Skall vi bränna allt eller kan det komma till någon användning?

Alla dessa möten, ”nä nu tar vi oss en bensträckare, är det någon som vill ha en apfelstrudel till kaffet? Efter fikat måste vi ta tag i ugnarnas kapacitet.”
Det måste ju ha varit sådana möten.

Och när det hela sen var igång, när tågen med jämna mellanrum rullande in på perrongen i Auschwitz/Birkennau, när gaskamrarna och ugnarna gick dygnen runt, alla de som jobbade där?
Hur fungerade de? Hur orkade de?
Månad efter månad.
”Det blev förmodligen som vilket jobb som helst”, sa en historiker i TV, ”som en anställd på Anticimex ungefär, som renar en fastighet på möss eller kackerlackor.”

För det var så man såg på dem, som råttor, vissa kunde man använda för en tid, när de tog slut fick man ta nya.
Och sen på kvällen bedöva sig med alkohol.
Och inte minst var det bättre än att skickas till fronten. För där dog man.

Jag undrar om de som jobbade där hatade? Var det något man måste för att klara av det.
Var det något man lärde sig? Hatade för att motivera sig. För att få kraft.
Jag vet inte.

Sen undrar jag förstås vad jag själv skulle ha varit om jag var född i Tyskland och växte upp under den där tiden?
Hade jag varit motståndsman, det vill man ju gärna tro, eller hade jag varit soldat eller lägervakt?
Man vet aldrig.

Åter i Sverige möts jag av bilder från ett annat ghetto. Rädsla och förtvivlan i barns ögon. Bombplan flyger lågt över flyktinglägret. ”Gas the Arabs” står det skrivet på en mur.

Vad har vi lärt oss tänker jag.
Tar med mig barnen för att kolla på hockey, en hemmaspelare slås ner bakifrån och domaren ser det inte, ”eru blind din jävla idiot”, vrålar mannen bredvid oss, högröd i ansiktet står han upp och stämmer in i den hundrafaldiga talkören, ”hata hata, hata.”
Mina barn ser undrande och lite skrämda på mig, ”ta det lugnt”, säger jag, ”det är bara en sport.
Eller?

Behövs det alltså inte mer, tänker jag, för att hitta någon att hata.

håkan jäder Ransäter april 2008

Vår

2008-03-31T02:23:00.000-07:00

Tja, hade nyss ett snack med Peppe på Norra Brunn ang hösten 08. Hoppar på igen, vill börja om, lite från början, "kill your darlings" osv. Åker upp redan i vår och provar på en smula. Audition på Parlamentet och lite rookiekör. I Maj åker jag tillbaka till Polen för att göra mer radio. Har fått en del respons efter "Hjälp" Lägger in en ny text.

Simtur.

Jag är visserligen född och uppvuxen i Sth men jag är rätt nöjd med att inte längre höra dit.
Även om jag under besök där kan njuta av en massa sakar, minnen dyker upp av ljudet från tunnelbanan när det sugs in i mörkret. Och lukten där nere, också att höra stockholmsdialekten, illa omtyckt av många på landet, kan locka mig att le, men som sagt, jag har aldrig ångrat att jag sedan 25 år tillbaka är bosatt ute på vischan i Värmland.

Min närmsta granne, han är bonde, det är en trevlig prick, han kör omkring hit och dit på dagarna i en stor traktor, jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker att det har att göra med att jag har mat på min tallrik och mjölk i mitt glas. Ibland kommer han med en släpkärra lång som en landningsbana, fullastad med jättestora plastbollar och han umgås dagligen med kor och tjurar som väger sisådär 500 pannor.
Jag gillar honom. Han är så långt ifrån Stureplan man kan komma.
Och jag inbillar mig att han också tycker att jag är rätt ok.
Fast konstig.

Han berättade en gång för mig att en kille som gjorde nån slags mätningar av hans marker hade sagt att han iakttagit en märklig typ nere vid bäcken invid skogskanten, nån som stod och sjöng för full hals, samtidigt som han utförde en slags dans. Han hade frågat min granne bonden om det kanske fanns något behandlingshem i trakten, som den där personen kunde ha avvikit ifrån. Upplevelsen hade tydligen skakat om honom.
Han blev då lugnad av min granne med orden ”nä de e ingen fara, de e bare jäder som är ute o luftar, han är könstig men helt ofarlig.”

Jag vet inte om jag tyckte att den historien var lika kul som min granne tyckte men det kändes ju ändå trevligt att man kunde bidra till lite munterhet.

Men det är sant det där, jag brukar gå dit, till den där bäcken, den delar sig i skogskanten, bildar ett litet deltaland, med en ö mitt i, Paradisön kallas den. Och man syns inte där, om man nu undantar illvilliga spioner från Länsstyrelsen som är ute och mäter.
Och det är en fantastisk plats. Bäcken kommer smygande långt uppifrån skogen, ursprunget är en sjö någonstans i fjärran, sen kikar den fram lite försiktigt mellan granarna, sprider sig sen lekfullt i det där deltalandet, fortsätter sen över slätten, fast den hukar sig fram bakom en lång sänka, som om den inte vill bli sedd, och dyker sen under den gamla landsvägen 25 meter från min kåk, jag kan höra henne 12 månader om året om jag har sovrumsfönstret öppet, och sen vidare genom en djup och snårig ravin för att slutligen förena sig med sin Mamma Klarälven. I den där bäcken finns det öring, själv har jag dock aldrig sett nån men jag har bara bott här i 25 år, och bäver finns det också, kort sagt, jag gillar den där bäcken skarpt.

Därför tar jag mig ofta dit, till ön och deltalandet, ibland med barnen, ibland med folk som är här på besök, men ändå är det när jag är ensam som jag verkligen hittar ett lugn där. Hittar hem liksom.
Så jag försöker alltså ta mig dit så ofta jag bara kan, för att unna mig en stunds kontemplation, bara jag och min lilla bäck. Som förresten inte alls är speciellt liten så här års, utan rätt vresig.

Så också för ett par dagar sen, jag var på ett strålande humör, solen sken från en klarblå himmel, 6 grader kallt, ”livet är kanon, minns jag att jag tänkte,” så jag kör igång med lite gympa, sjunger Jungman Jansson och far omkring där som Fritjof I Arkadien.
Jag hade förstås noga kollat att det inte fanns nån från länsstyrelsen inom synhåll. Sen bestämmer jag mig för att försöka ta mig över till ön, den lilla bron spolades bort tidigare i vintras, så jag knallar efter kanten för att finna en möjlig passage och upptäcker en efter en stund. En stor flat, isklädd sten, mitt i strömfåran. ”Den kan jag nå till”, tänker jag, ”om jag bara tar ett långt kliv, mellanlandar med en fot på stenen och sen ett steg till så är jag över.”
Det var alltså planen, lysande Sickan, så jag samlar mod, koncentrerar mig, drar ett djupt andetag och kliver rakt ut mot stenen.
Och det är inget som tar emot, min fot, mitt ben och resten av mig fortsätter rakt igenom stenen och rätt ner i plurret.
Jag vet inte riktigt vilka tankar som for igenom skallen, först och främst en oerhörd förvåning, hur kan min kropp bara passera rätt igenom en sten. Som om jag var Harry Potter och just hade lyckats med nån kroppsförtrollning.
Sen insåg jag ganska kvickt att jag hade kvar min kropp, för jag blev våt, hela jag, brallor, två collageströjer och en ylletröja dränktes omgående in med 4 gradig issörja. Det ända som inte kom under vatten var min Djurgårdstoppluva. Allt annat, inklusive mobiltelefon hade förenat sig med bäcken.
När jag till slut kom uppkravlande förstod jag vad som hade hänt, det var ingen sten med is på, det var skum, lödder som vispats upp av forsen.

Då jag efter 10 minuters plaskande och stapplande promenad passerade bondgården kommer bonden med sin traktor, han stannar, slår av motorn, och tittar sen mycket nyfiket och intresserat på mig, ”Jo, Jäder visserligen är det solsken o vi närmar oss våren men ändå, och med kläderna på.” Jag stannade dock inte kvar för att lyssna på resten.

När jag sen dan efter dyk upp i idrottshallen för att kolla killarnas innebandymatch, log halva läktaren, ”nä men titta, här kommer näcken.”

Det skulle dom aldrig kommit på, på Stureplan.

Hörs jäder

Januari 08

2008-02-04T03:08:00.000-08:00

Nytt år är det, i maj blir jag 58, om två år fyller jag 60. Jag är mao snart pensionär, känns onekligen en smula underligt. Men bra, skönt att få slippa på nåt sätt. Att hoppa ståuppen känns bara bra. Åker till Auschwitz 2 ggr under våren för att göra radio, spännande på flera sätt. Var i rutan i TV 4 i fredags och lyckades på 30 sek rasera 15 års arbeta mot droger, hoppas att folk fattade att det inte var så illa menat, precis som när Schyffert hackade på loosern jäder i Big Comedy. Lägger ut söndagens krönika. Ha det /h

"Akta dig - min farsa är polis."

Så sa man ibland när man var liten. Å man lekte tjuv och polis och ibland drömde man om att, ”en gång när jag blir stor, då, då skall jag bli polis”.

Det var helt enkelt nåt ballt med att vara polis, man sa inte ens ”snuten”, för det lät fult, det lät på nåt sätt som om man var på dom andras sida och det ville man absolut inte, polisen, det är ju en av oss ju.
Vi är på samma lag.

Så polisen var reko och politikerna, dom var ju också med i samma lag, hederliga och hade tom humor,
Tage E berättade roliga historier i TV och Lennart Hyland satt där och skrockade.
Och om det var nån som pratade om fallskärmar i TV eller radio, så handlade det enbart om folk som hoppade ut från flygplan, för ledarna inom näringslivet, dom var också med i den där klubben av de goda, människor som bara ville alla väl.
Man skulle kunna säga att man helt enkelt litade på en massa människor som bestämde. Bestämde över det där fartyget som vi andra var passagerare på. Som ett litet barn som utan att blinka litar på att det är klart att mamma och pappa vet vad som är bäst för mig, dom älskar ju mig, dom skulle aldrig göra nåt som inte var för mitt bästa.

När jag var liten tänkte jag sådär, det var lika självklart som att tomten skulle dyka upp hemma hos oss på julafton, och alltid precis efter det att pappa hade gått ut för att posta det där brevet, stackars pappa, minns jag att jag tänkte, han hade verkligen maximal osis, år efter år. Jag reflekterade aldrig över att det var nåt märkligt med att posta ett brev varje julafton, vem då till, alla som vi brydde oss om var ju redan här, hemma hos oss.

Och lika tydligt som jag sen vid en viss ålder insåg att Pappas brevpostning på julafton bara var en bluff, tomten finns faktiskt inte, lika tydligt fattade jag så småningom att dessa män på kommandobryggan där uppe, inte för en sekund har allas bästa i sikte, tvärtom dom styr inte alls båten mot dom gyllene stränder som vi i andra och tredje klass tror att vi är på väg mot.

För när båten sen med fulla segel dundrar in där ibland dom vassa korallreven, då har dom för länge sedan redan lämnat skutan, då sitter dom och dricker paraplydrinkar med tussar i öronen för att inte behöva höra dom avlägsna ropen på hjälp långt där borta.
Men det kanske är så det funkar, man väl hamnat där uppe i smeten, så börjar man genast bevaka sin position, livrädd att det skall komma nån underifrån och ifrågasätta.

Vi kanske lite till mans är beredda att rucka en smula på principerna för att kunna behålla det som är vårt.
”Lägg av, jag var här först, om ni också skall komma hit så blir det ju mindre kvar för mig.”

Det är ju den taktiken som Sverigedemokraterna odlar, sprider en massa lögner om hur mycket invandringen och flyktingar kostar det här landet. Kostar oss andra och att dom oxo hotar allt det som är svenskt.
Om man sen frågar folk på gatan vad dom tycker är riktigt svenskt, får man ofta svar som Midsommarafton, sill, Volvo eller Ikea.
Är dom prylarna hotade? Darrar svenskarna av fruktan för att för att det skall komma nån pajsare från Irak och sabba midsommarafton, sno sillen, hälla ut nubben, ta över Ikea och förbjuda oss att köra Volvo?
Och vad det gäller kostnader så skulle det vara intressant och se vad medlemmarna i Sverigedemokraterna och de andra högeryttrarna kostat det här landet, med tanke på deras ofta rätt så kriminella bakgrund.
Plus att deras anhängare inte så sällan lirar i elitserien vad det gäller sjukskrivningar och bidrag.

Men även solen har fläckar, också jag glömmer ibland mitt gudomliga kall och går och gnäller över skitsaker. Jag låter rätt ofta bitterhet och annan dynga sippra ut, kan gå i dagar och älta nåt som jag tycker andra ställt till med. Ha svårt att lyfta upp blicken och haja att livet ändå kanske är rätt bra, inte alltid fantastiskt men ändå lite mer än bara ok.
En lång promenad på en gammal nedlagd järnväg eller i skogen brukar vara rätt taktik för att komma i fas, en och annan djupandning, lite stretch på stela leder, kanske nynna en Kjell Höglundlåt. Då kan jag plötsligt känna ett lugn, tänka att ”ah kom igen nu, skärp dig”, och så gör jag det.
Ett tag iaf.
Tills domaren missar en solklar straff för Djurgårn, eller kanske ett nytt utspel från Busch om nya friska krig, sen är man där igen.
Men nu är det ju nytt år, jag har som vanligt lovat att sluta snusa, ha en vit månad, jag tror jag tar feb, den är kortast, och så skall jag börja träna. Och inte minst så skall jag sluta gnälla.

In challa. Ransäter feb 08

Det lackar...

2007-12-03T03:29:00.000-08:00

Snart slut. Två gig kvar, (förutom julshowerna på Nöjesfabriken i Karlstad) en i Gtb på onsdag och sen Uppsala onsdagen efter. Men sen, i vår, inte en susning, tacksam för tips. Dock känner jag mig bergis på att jag tagit rätt beslut. Stå Uppen får bänka sig. Skall bli skönt att slippa tänka i termer som "är det här kul? Får jag garv på detta?" Hade hoppats på "Auschwitz t/r" och "Självmål", men det går trögt, ev beroende på att jag inte försökt sälja. Måste nog lära mig att det inte flyger stekta sparvar in i munnen, för att citera salig Far. Ha de. Håkan

Snart December.

2007-11-28T01:10:00.000-08:00

Nu på söndag är det min tur i p4 "efter 12", igen, lägger ut texten som vanligt men kommer ev att ändra lite. Tog för en månad sen beslut om att pausa från stå upp under våren 08. Trodde att det skulle kännas ångestfullt att kliva av det tåget, att inte längre höra till, att inte längre "va me." Men så blev det inte, tvärtom så var det som om den bekanta stenen rasade ner från axlarna, så kan det gå. Två gig kvar dock, den 5/12 i Gtb och den 12/12 i Uppsala. Sen lirar jag ju julshow varje fre/lörd i Karlstad. Här kommer krönikan. Mvh Håkan

KLIMATKRÖNIKA.

Sitter hemma och försöker tänka ut något sätt att rädda jorden på.
För visst skulle det vara bra om man kom på det.
Problemet är att det inte får vara mer än 25 ord. Min fru hjälper mig att komma på ett fiffigt rim, typ ”för att inte på planeten helt ta kol, är det viktigt att vi alla tankar Etanol.”

Jag gör ju förstås allt det här för att rädda jorden men oxo för att om jag kommer på nåt smart, så har jag chansen att vinna en sprillans ny miljöbil.
Jag blir riktigt upphetsad bara jag tänker på det. Jag kan redan nu se den framför mig där den står ute på tomten och glänser.
Så där är det alltid med mig när jag är med i en pristävling eller har lämnat in tipset. Jag kan helt gå i spinn och vara bombsäker på att det blir jag som kommer att vinna.
Som tur är brukar jag faktiskt inte bli alltför deppig när det visar sig att så inte alls blev fallet.
Det är tiden fram till avgörandet som ändå på nåt sätt blir själva belöningen.

Men vad det gäller Miljöbilstävlingen som jag nu är uppe i, så är det ju givetvis inte priset jag är ute efter, utan det viktigaste är förstås att rädda jorden.
Och att det skall bli fred på jorden.
Men om jag nu bidrar till att det blir så, så skulle det ju onekligen vara rätt trevlig att kunna köra omkring i fräsch bil.

Å andra sidan, oavsett vem som vinner den där bilen eller vem som vinner 50 mille på Lotto, så spelar ju ingenting någon roll, om det är så att det inte finns en jord att njuta vinsten på eller hur?

För framtiden tycks mig faktiskt högst osäker. Framtiden gör mig helt klart skärrad. Kanske inte så mycket för egen del, men min generation lär ju inte vara den sista som knallar omkring här eller hur. Det kommer ju några till, efter oss som oxo vill vara med och lira.

Grejen är den att jag varken litar på eller tror på, att det kommer att ske så stora förändringar som behövs för att minska utsläppen. De flesta länder fortsätter att bara öka sina. När Kaliforniens guvernör, den gamla actionhjälten Schwatsengger ville inför hårdare regler för bilarnas utsläpp, lobbade bilindustrin i Vita Huset så att Busch genast la in sitt veto.

Tillväxten kommer som alltid i första hand känns det som, sen spelar det liksom ingen roll hur mycket svaret står skrivet framför oss. Alla bränder, de ökande orkanerna och andra katastrofer, allt det där är, tror jag i alla fall, efter att läst lite rapporter skrivna av meteorologer och andra klimatexperter, tydliga tecken på att planeten Tellus försöker säga oss något. ”Sluta”, säger hon, ”jag är sjuk, ser ni inte att jag är skadad, jag blöder, jag har cancer.”
Men vi ser inte, vi hör inte, för vi vill inte veta.

Sen är det ju förstås så, att som vanligt är det lättare att sitta och gnälla hemma i soffan. Eller som jag gör just nu. Sitta i radion och tycka. Dumma politiker, dumma fabriker.
Visst, jag gör lite till, jag sopsorterar och försöker handla ekologiskt och Krav och Rättvisemärk osv, men jag handlar oxo billig hemelektronik, eller billiga kläder, trots att jag vet, att orsaken till att det är så otroligt billigt, beror på att det är en massa underbetalda, inte sällan barn som slavat, för att jag skall gå där i köpcentret och glassa.

Nästan varje dag får jag mail från ett flygbolag som lockar med att jag kan resa till Barcelona eller Venedig för 7 spänn. Och jag blir lockad, jag vill bli förförd, trots att jag vet att det äventyret bara lägger ytterligare en liten sten i fel vågskål.

Flyget är en jättestor bov i det hela, alla vet det, men vi satsar ändå mer än någonsin på att bygga nya jätteflygplatser och fler plan.

Jag hajar ju förstås att människor vill resa, det är ju döhärligt att komma bort, på semester till värmen och så, men måste Lagerbäck flyga till Syd-Afrika för att kolla VM lottningen, måste SVT skicka ned ett team till Italien för att rapportera om en match som ändå sänds i en betalkanal. Hur många flygresor inom Sverige skulle kunna ersättas av tåg.
Ja ja, jag vet, ni har hört allt det här till leda. Jag vet att jag missionerar, men jag har en tendens att göra det när jag blir upprörd. Eller förbannad.

Jag är bergis på att julhandeln en än gång kommer att slå alla rekord i omsättning, ”klart att farmor skall ha en fyrhjuling och vem kan leva utan en 42 tums platt TV på muggen.”

Så avgörandet får vi kanske vänta på ett tag till. Kanske ända tills den dan då kökschefen på Operakällaren tvingas meddela herrarna vid det runda bordet i det inre rummet, att tyvärr finns det ingen is till punschen.
Den har smält.

jäder 27 nov 07

Minnen

2007-10-31T06:01:00.000-07:00

Hej, lägger in en nyskriven krönika. Läget med mig annars är rätt bra, beslutet att skita i ståuppen efter jul känns onekligen rätt. Sen gäller det bara att vinna på tipset. H

Jag sitter en kväll och förlorar mig i ett gammalt fotoalbum. Minnen. Dom gör mig både nedstämd och samtidigt ger dom mig nån slags närvarokänsla.
Farsan, brorsan och lilla jag. Nu är det bara jag kvar. Och så syrran förstås. Farsan dog 85 och morsan 90, bägge skulle fylla 75 året dom dog.
Brorsan dog före min farsa, han dog strax innan han skulle fylla 43, då var jag 35.
Han mådde inget vidare då brorsan och det gjorde väl inte jag heller. Vi levde rätt olika liv men hade ändå på nåt sätt lyckats med att segla rakt upp på samma grund. Men medan hans skepp sjönk lyckades jag med en massa tur segla vidare, visserligen med ganska trasiga segel men ändå, dom gick ju att laga.

När jag var 8 år, då körde min brorsa redan moppe och jag minns en gång när pappa och jag kom hem till stugan på landet, ute på Värmdö, vi hade varit och badat tror jag och det stod en polisbil i backen upp till tomten och jag kommer ihåg pappas ”vad i helvete har han nu ställt till med?”
Det var ofta nåt strul med brorsan, den gången tror jag det var nåt med en trimmad moppe, 10 år senare gällde farsans ”vad i helvete…”, nån gammal olaglig bil.
Då körde jag moppe, otrimmad, inte för att vara farsan till lags, utan för att jag inte visste hur man gjorde. Brorsan var raggare då. Farsan gillade aldrig det, han hade inget bil intresse alls. Det har inte jag heller. Farsan och jag gillade fotboll. Men brorsan var en ganska snäll raggare, tror jag i alla fall. Han och hans polare gillade amerikanska bilar och tjejer och hade en massa fester. Det var inte en massa bråk och ingen rasism med i bilden. Å andra sidan fanns det inte så mycket invandrare och flyktingar då, hade det funnits det hade dom kanske varit rasister, jag vet inte men jag tror inte det.

En gång hade brorsan fest i vår lägenhet i stan, mamma och pappa var på landet och jag fick sova över hos en kompis som bodde i samma hus. Jag minns att vi gick ner till festen rätt sent på kvällen och det var jättemycket folk där. Dom flesta var fulla, brorsan med. Syrran var oxo där men hon var inte full, tror jag i alla fall, och en tjej hade spytt på golvet, jag märkte det först när jag klev i det, jag hade raggsocker på mig minns jag.
Sen torka brorsan upp spyorna med en skurtrasa och en kille sa, ”på tal om gammal spya, hur mår din farsa”, och alla skrattade, brorsan med, och jag minns att jag tyckte att det var skittaskigt sagt, fast jag nånstans visste att han som sa det, egentligen tyckte rätt bra om farsan, men jag tyckte ändå att det var taskigt sagt.
Råttan kallades han för, han var alltid juste mot mig, det var alla brorsans polare.

Farsan hade oxo en brorsa som dog tidigt, jag minns honom inte sådär jättebra. Han hette Axel, han stoppa ett gevär i munnen utanför Rocklundahallen i Västerås. En gubbe på morgonpromenad med sin hund hittade honom. Men egentligen dog han inte då. Han hade varit död hela sommaren innan. Det minns jag oxo, farsan och jag spelade fotboll, det gjorde vi ganska ofta. Den sommaren då Axel redan var död bodde han hos oss. Han slog en straff på mig, ”ett skott”, han sa så innan han sköt straffen, ”jag tänker bara skjuta ett skott”, han gjorde mål. Sen sköt han aldrig mer nåt skott, jo, förutom det vid Rocklundahallen sen på hösten förstås.
Jag minns när dom ringde från Västerås och berättade det. Vi hade just satt oss i bilen, mamma och pappa och jag, och syrran öppnade fönstret, det här var i stan, vi skulle åka ut till landet tror jag eller någon annanstans, syrran ropade i alla fall att det var telefon till farsan från Västerås och jag fattade med en gång att det hade hänt något, det var nåt i syrrans röst, och när farsan kom ner igen var han alldeles grå i ansiktet.
Det var samma ansikte som många år senare mötte mig i hallen efter att brorsan dött. Det är det ansiktet jag minns, inte det efter Axels död.

Om det finns ett Söderstadion i himmelen sitter nog farsan där i sin Hammarbyhalsduk och hejar. Å mamma väntar på honom ute i stugan på Värmdö. Dom hade det rätt bra på slutet, trots sorgen efter brorsan hade dom det bra, dom sista åren innan pappa dog. Morsan tände alltid marschaller när Bajen vunnit och pappa kom sjungande gående upp mot huset mellan marschallerna.

Jag lägger ifrån mig fotoalbumet och sitter en stund och stirrar ut i mörkret. Sen går jag uppför trappan och står en stund och ser på mina sovande barn. ”Var rädda om er”, viskar jag.
Sen går jag och lägger mig men det dröjer innan jag somnar.

jäder, sista okt 2007

Nya tankar

2007-10-07T12:11:00.000-07:00

Oj, va det svänger. Min söndagskrönika i p4 7/10 belyser rätt väl läget.

Den där väggen, som man ibland hör talas om. Den där väggen som folk har en tendens att gå in i.
Och som man sen, om man inte ser upp, så lätt kan fastna i. Tydligen
Den där väggen som egentligen bara händer andra. Som man ibland lite för sig själv, i smyg, har tänkt. ”Finns den verkligen? Är det inte bara nåt som folk tar till pga att dom inte riktigt försöker, folk som i stället helt enkelt borde ta sig i kragen och rycka upp sig, för guds skull, kom igen nu. Skärpning”

Jag har väl iofs inte riktigt gått omkring och tänkt så men nån gång ändå kanske snuddat vid tanken. Att det är fake.
Fast nu för tiden är jag rätt långt från all sån skepsis. Det är inte det att jag själv sprungit in i den där väggen, men på nåt sätt så har jag ändå fått en skymt av den.
Som när man sitter och kör bil ni vet och helt plötsligt inser att ”oj, där var det nära, jag såg ta me tusan inte den där andra bilen, det där, det kunde ha gått riktigt illa.”
Så jag har alltså inte krockat, men jag såg och kände väggen, kanske man kan säga att jag skrapade i axeln lite grann, det sved till rätt ordentligt och det var obehagligt, och det är väl egentligen fortfarande ganska obehagligt.

Det är rätt skört det där, det vi kallar livet, är det inte det? Man knallar omkring och tycker att man har benkoll på det mesta, småvisslandes traskar man på och så, rätt som det är, så skär man rakt igenom den där tunna hinnan, det där skalet som man helt aningslöst tagit för någonting bergfast.

Och efter är allt så förändrat, minsta lilla vardagliga skitsyssla ter sig helt plötsligt som ett jätteprojekt. Att åka in och handla kan kännas som en stor utmaning, samtidigt som att vara hemma, att inte behöva gå ut, att inte behöva träffa någon, blir som en lisa för själen.
Att få slippa.
Plötsligt kommer man på sig med att låta telefonen bara fortsätta ringa, det är inte längre lika viktigt att kolla om det kommit mail .
Allt känns annorlunda, som när man varit hos tandläkaren och bedövningen sitter kvar i munnen, fast det här gäller hela skallen, slutstriden i den allsvenska fotbollen, jaha? Elitseriestarten? Och? Fast, det är klart, det som pågår i Burma gör mig upprörd, det + att ingen verkar våga säga ett enda kritiskt ord om Kina gör mig förbannad, och en massa andra saker förstås, men det sker liksom bakom en hinna.
Som om alla känslouttryck, både ilska och glädje har hyvlats av i topparna, allt blir lite mer jämntjockt på nåt sätt.

Och ändå, trots att jag tycker att det är nåt stort och omvälvande som hänt mig, nåt som kräver både eftertanke och nån form av förändring, så är det ju ändå så att jag bara snuddat vid väggen. Jag har ju för tusan bara skrapat i axeln, hur känns det då inte för dom som dunkat skallen rakt in i betongen. Där allt bara har rasat, som totalt tappat kompassen, som inte har en susning om vart dom är på väg, bara att det är mörkt och otäckt och långt där borta i fjärran skymtar ett högt svart torn, och där på balkongen står en liten skara människor, fyra män och en kvinna, dom har alla stora leenden men deras ögon är kalla, och en av dom tar ett par steg fram mot balkongräcket, ögonen glittrar bakom dom runda glasögon och hästsvansen fladdrar lite i vinden, sen han tar mikrofonen, ler och säger att det är nu måste man skärpa sig och ta sig i kragen.
Och då, då först fattar man att man är riktigt illa ute.

2007-09-17T08:40:00.000-07:00

Tisdag Norra Brunn med Rheborg, onsdag Norra Brunn med Bylund, torsdag firmagig Muskö, på Lördag med kidsen till Liseberg, på kvällen kollar vi Ultimate Comedy. Dif forever.

Hemma

2007-09-16T12:35:00.000-07:00

Äntligen lera under fötterna igen. I tisdags till Stockholm och jobba på "Syster o Bror", var inte helt nöjd, kände mig som Ingesson i Serie A. Dan efter ledig, lite museer, och på kvällen Chinateatern för att kolla Pablo F, uppvärmare Elmér dock behållningen. Fredag med Oredsson till H-fors och Lilla Teatern, skitkul som vanligt i detta land. André lika skimrande som alltid. Thomas oxo kanon och även riktigt nöjd med mig själv. Dock ännu en i raden av sömnlösa nätter, med tvivlet invirat i örngottet. Men men...

På gång

2007-09-11T13:05:00.000-07:00

Tisdag kväll, imorgon drar jag till Sth för att jobba på Syster o Bror, torsdag är en ledig dag och sen flyger Oredsson o jag till H-fors för att jobba på Lilla Svenska Teatern tillsammans med André Wickström. (Nordens bäste komiker) Nästa vecka tre kvällar på Norra Brunn.

Nybörjarglädje

2007-09-10T06:13:00.000-07:00

Känner mig som en 6 åring första dan i plugget, känns rätt att börja nu, när alla kanoner intygar att skriva blogg är hopplöst passé. Lägger in min senaste radiokrönika. Den är rätt lång, så skit i den om det känns så.

"Här om morgonen när jag var på väg till brevlådan för att hämta tidningen blåste det ner en hel klase gula löv från träden.
”Jag vill inte ”, tänkte jag, ”jag vill inte att det ska vara dags ännu.”
Men det är ju det, jag vet det, det är över nu, slut är vad det är.
Jag tyckte det var alldeles nyligen som jag stod där i Ransäterskyrkan och sjöng ”Du Blomstertid nu kommer”, med tårarna rinnande ner för kinderna. Sommaren låg framför fötterna på en, inbjudande och förförisk, full av löften och mystik.
En oändlig tidsrymd väntade, med badutflykter, saft och kaffe på filten och ljudet av sand som mals sönder mellan kindtänderna tillsammans med kanelbullen.
Eftermiddagar och långa ljusa kvällar tillsammans med vänner, ett parti boule medan färskpotatisen kokar, en sval pilsner i skuggan.

Utav allt det där blev det liksom ingenting tycker jag, det skulle väl i så fall ha varit det där med skuggan. Skugga var det gott om i sommar.
Det kändes som om den låg som ett mörkt hot över hela tillvaron. Jag försökte i det längsta att hitta en konspirationsteori, jag misstänkte ett tag att det var Alliansen som låg bakom, att man istället för att ha ledigt kanske borde gå inomhus och skriva en starta eget ansökan, men tillslut fick tom jag erkänna att Rienfeldt o co förmodligen var oskyldiga till den här försämringen.

Jag vet att jag brukar gnälla på att sommaren är slut varje år så här dags, och jag vet oxo att det kan vara jättefina och varma dagar i sept, men det är inte samma sak längre, ungarna har börjat plugget, Martin Luther sitter på axlarna och väser att man skall bidra till BNP och kanelbullarna smakar inte längre sand.
Jag tycker ibland att det är med sommaren som med min egen ålder.
Jag kan liksom inte riktigt acceptera att blomstertiden är över, jag kan ibland få för mig att livet precis har börjat, att jag är en späd blomma i en vacker vas, för att sen bryskt inse att den där blomman inte finns kvar längre, det enda som finns där är det illaluktande vattnet i vasen.
Som fö även den har sett sina bästa dagar.

Jag tycker oxo hösten föder massa dystra tankar, delvis beroende på att jag under sommaren säger upp dagstidningen och inte följer TV och radionyheterna.
Jag tar liksom en paus från våldtäkter, katastrofer och folkmord.
Men nu har jag börjat läsa, titta och lyssna, och i den stora morgontidningen läser jag ett reportage om muren, alltså inte muren som revs, utan om muren som byggs, alltså den som Israel låter bygga. Jag läste oxo att EU beslutat att stoppa alla energileveranser till Gaza, vilket inneburit att tillvaron där har blivit än mer outhärdlig.
EU? Men är inte det vi. Har vi i Sverige alltså varit med där på ett hörn. Varför då?
”Jo förstår du, för att när mjölken, köttet och grönsakerna ruttnar i varma kyldiskar, så är ju det ett sätt att skapa fred, förstår du inte det?
Nä, jag fattar faktiskt inte det.
Den 27 januari varje år, hedras minnet av befrielsen av Auschwitz.
Det får aldrig hända igen, sa vi. Och inte det som hände i Ruanda heller, och inte det som hände i Jugoslavien, och inte det som händer i Darfur. Det får aldrig hända igen. Snart kommer vi kanske att säga samma sak om Palestinierna.

Nä, det är höst både lite här och där tycker jag. Men själv har jag förstås ingen anledning att klaga, jag bor i ett land i fred, där pelletspannan brummar, där vattnet rinner kallt och klart ur kranen, skolbussen stannar utanför kåken, jag kan gå nedför min egen lilla stig och hoppa i Klarälven, och även om den, den senaste veckan har sjunkit från 18 till 13, så får det väl vara så.

När jag ser ut genom fönstret faller ytterligare ett gäng löv förbi.
Jag lägger in lite mer ved i järnspisen och går och sätter på kaffet. "

Nu skall jag åka ner till Karlstad och lyssna på Ove Haugen. Tjaio.

Hej

2007-09-10T05:55:00.000-07:00

Hallå, kollar läget.